gabbiness

På bussen in till Gävle idag började jag på allvar tänka att jag förmodligen kommer att vara ensam för resten av mitt liv -_-; Jag har nog aldrig haft ett riktigt förhållande någonsin, bara en malmö-jävel som jag naivt litade på och som ljög mig rakt upp i ansiktet. Orkar inte prata om det, men det är nog det närmaste jag har haft ett förhållande någonsin.
Har tänkt på det ganska mycket under det senaste halvåret, och insett att jag är ganska tragisk när det kommer till kärlek i allmänhet. Är jag kär i någon så blir jag så fruktansvärt blyg att det inte är klokt och närmar mig aldrig personen i fråga. Oftast brukar mitt kärleksobjekt inte heller veta att jag finns... men ändå <_<;;
Och om en kille (mot all förmodan) skulle vara intresserad av mig (och visar det) så blir jag rädd och skapa avstånd... Varför är jag egentligen så? Vet inte ens vad jag är rädd för... jag bara blir det. Fy fan vad tragisk man är...
Jag kommer att dö som gammal tant med mina 5 katter och två undulater... kanske en hund om jag har tur.
Och nu närmar sig alla hjärtans dag (finns hjärtprylar överallt i gävle). Jag ska vara sjuk hemma och tycka synd om mig själv den dagen.

Vi har fått en ny uppgift att RandomJohan.
Först gjorde vi en jättemysko uppgift som han kallade "protokollet". Det gick ut på att man skulle kartlägga seriestilen hos alla i klassen. Alla tyckte att jag var:

Romantisk
Komisk
Lågmäld
Fantasy
Japansk stil

Just därför går den andra "riktiga" uppgiften av Johan ut på att man ska göra en serie i motsatt stil. Dvs, jag ska göra en serie som är:

Cynisk
Tragisk
Stora gester
Realistisk
EU & Amerikansk stil

Det kommer bli en rätt intressant uppgift och jag vet inte om det kommer gå så bra, men jag ska göra mitt bästa. Sen började jag undra hur det kommer sig att mina historier är så glada och lyckliga? Är det kanske för att jag vill döjda det faktum att mitt eget liv är en cynisk, realistisk och tragisk historia?
Man börjar ju undra...